"psykisk sjukdom är en frisk reaktion på ett sjukt samhälle"

julaftonsnatt och precis som om livet måste visa upp sig säga tro inte att du har makt över dig och ditt, bara för att slå ner mig i skorna lämna mig en blöt fläck på marken, tuggumit som stör under sulan. har skrattat så mycket, så mycket, senaste tiden ja oslo och sen jag kom hem hit, mått bra, ärliga leenden på läppar och allt allt allt bra men, såklart, som så ofta dysfunktionella tillsammans. är trött, så trött, så trött på den här väggen hur vi sliter för att hålla varandra om ryggen men hugger varandra i den av rädsla, och, all världens kärlek i min lilla kropp, hur den inte kommer ut, hur vi springer runt i cirklar men missar varandra på mitten, når inte hela vägen fram. dessutom; telefonsamtal på balkong regementsgatan spanar bakom gardiner och jag vet så väl att stormen är konstant, men, vet heller ingenting annat än oss och vårat, framtiden där allt jag ser är dig. somnat och vaknat sju nätter utan, sju nätter utan och hjärtat hjärnan huden saknar så den skriker, sju nätter utan och en gråtande hög på golv i högtalartelefon är beviset på hur jag klarar mig. du är mitt livs viktigaste, två år bredvid och om du bara kunde lita på oss om du bara kunde lita på mig. vi stormar, det är vad vi gör, stormar och älskar och vi ramlade jag menar föll för oss och vi somnar och vaknar som två fast en... "och vi kommer tycka om varandra när vi är så rädda för att den andra ska försvinna att vi själva funderar på att hinna först och vi kommer tycka om varandra när vi försvunnit och ångra oss och komma tillbaka och tycka att man inte vet och låtsas som man inte alls kommit tillbaka eller att det någonsin varit egentligen så gott med jordgubbar och havreflarn och vi kommer att tycka om varandra och vi kommer att vilja spotta den andra rakt i ansiket och gråta ut vid fötterna och vi kommer göra det och vi kommer tycka om varandra hela vägen in i det vi kommer inte ha en chans vi kommer att smälta och rodna och dra ner varandras byxor just när jag skulle skrika SKIT men ångrade mig. vi kommer att förlåta oss. vi kommer att rikta vår sprödhet till en punkt så skör att vi kommer skära oss hela och vi kommer äta lassvis med havreflarn tycka att det är lite typiskt oss lite som vigselring eller likadana tatueringar på hälarna skulle vi aldrig få för oss men havreflarn och älska väldigt långsamt uppe på garderoben ramla ner oss kort sagt ramla ner och slå oss och tycka om oss" (bob) och vi har nog alltid varit så här, det som när en förtär en och hur vi inte alltid klarar av men aldrig skulle kunna vända ryggen. vill skrika du är det vackrigaste på hela jordklotet högt, högt, högt så du förstår sju nätter utan och jag undrar hör du mig?

saknar det, orden, sättet att sitta still timmar i sträck, bokstäver på skärm nästan trasiga fingertoppar, orden, hur de tvingar/de sig ut, men; det behövs inte, nu, det behövs inte nu att kräkas ur sig livet för illamåendet har liksom lagt sig, stormen har liksom lugnats och, det behövs inte. jag behöver inte. skriver kärleksbrev till hela världen i tanken och och och som, nu, väljer att visa vad hjärtat känner väljer att säga vad hjärtat känner väljer att älska det hjärtat kännner väljer att leva livet istället för att skriva om det och jag är mitt uppe i allt och alla saker som händer runtomkring mig, i stunden som aldrig förr. & det, precis allt det i mitt lilla liv, hanterbart nu som om jag bar det i min innerficka, närmast hjärtat och varmt varmt varmt mjukt tryggt är det. trivs i min egen hud, i mitt eget huvud, och det är fint. trivs. fint ord, det finaste just nu. jag trivs.

WITH LOVE FROM REGEMENTSGATAN

.. bättre bättre bättre
ni vet, bättre bättre bättre

pendlar lite, glad pigg trött less, vi diskuterar världen, blir matt, men motiverad att nå ett annat sätt att leva, pendlar lite och det är -10, drar mig från att gå onödigt långt från elementet, läser mail från släkt i sydafrika, han hälsar "stay warm" och det är allt jag vill. stay warm. åker imorgon, väskan ligger halvpackad bredvid mig och, som alltid, klumpen i magen, seperationsångesten, vet att jag klarar mig men, som alltid, det där med att somna utan nära andetag, varm kropp bredvid. men som jag längtat, snö på mark och fin jul med finaste fina, små knytt jag inte hunnit hälsa på än, magar att klappa, lussekatter att baka, glögg att dricka, skratt att skratta, vänner att träffa..

skrattar högt för mig själv, mina chuckles som bryter tystnaden i lägenheten, som nu, skrattar högt för mig själv för du framkallar det hos mig. konsten att tjuta av skratt och inte av sorg, alltid alltid alltid, om någon fick mig dit så var det du. gamle lille vän på msn i skrivande stund, bakom stormen finns en person hela världen borde se. åvajagälskarhenne. vill bädda ner, ge varm oboy, stryka över hår, säga det blir bra hjärtat. precis som du bäddade ner mig, strök över mitt hår, sa det blir bra trots att världen rasade under mina fötter. & det var efter månader i din soffa jag klarade att resa mig igen. vi skickar bilder från gamla tider, hahaha jag dööööööör, bildbevis på min däckning första kvällen jag var hos henne har aldrig sett den förut, hahahaha åh jag saknar det, hur trasiga och sjuka vi än var så saknar jag det

letar inspiration överallt, slukar den, som om jag inte får nog, får uppenbarligen aldrig nog. lär mig ukulele, slipar skålar av kokosnötter, det ligger nya toscapennor i en påse och snart kommer ramzi's mamma hem med bongotrumma från tunisien. vi har saker på gång och det känns som att nu, när jobb och jobb och åter jobb inte tar all min energi, är jag helt plötsligt full av liv för första gången på länge. som om jag har haft tid att hitta det roliga igen. vaknar pigg, med pepp i kroppen redan innan jag slagit upp ögonen. mår bra, nu, vet vad jag vill. vet att jag kan använda det här till något bra, jag kan vara bra, ha ett jobb där jag får använda min kreativitet för nu, nu flödar den ur fingrarna och jag vet inte vad jag ska ta tag i först

sa det häromdagen, att de som finns runtom mig nu är bra, ärligt, rakt igenom. och det är precis människor som ni, som får mig att vara bra, ärligt, rakt igenom frida. oslo is a small, small town & grünerlökka är sin egen by i storbyn och här, mitt i allt, mitt i kaoset finner vi lugn i varandra. har tejp och x antal affischer om vår lägenhet att sätta upp. nu; påklädning och sällskapsjakt, one love, bara det, one love.

ambitionen att hålla oss lugnare i lusekoftornas rike än vi var där hemma, håller i sig ganska fint, inga stenar i glashus men det pirrade i handen, näven passar inte knuten i fickan. demonstration igår, fredspriset skulle tas emot och hundra miljoner norska kronor har lagts på presidentens 30 timmar i oslo, tre gripningar var all dramatik som blev, och vi har fått höra om och om igen att en man, som faktiskt håller i fler krig med fler soldater än george bush någonsin hade, kan vinna fredspris för "krig är fred", eller hur var det du sa big O? säkert flera år sen mitt liv verkligen var engagerat, sen jag verkligen orkade, ville förändra världen, sen jag inte bara gick tyst i tåget utan var den som skrek i megafon. jag vet jag vet jag vet en person förändrar ingenting tillsammans gör vi revolution? , men den här världen är som en sur jävla uppstötning, man måste kämpa så hårt för att se de små vardagsstunderna som gör allt värt det, tänk vad fint det vore, om pengar inte fanns. när människoliv är viktigare än dollar, vi måste nå dit, ni vet bättre bättre bättre

vi är ungefär som vanligt bäst på att skicka värda låtar till varandra, jag och henna, så, postar ännu en favorit från andra sidan gränsen. gnager lite på morot, väntar på hugo, tsega och ramzi, dagens mission ska utföras och de ska hjälpa mig. insomnia inatt, det var längesen, beror väl på allt jag inte hunnit smälta antar jag för i vanlig ordning kör jag på, alltid alltid bara köra på. ett jobb och ett hem. ett jobb och ett hem. ett jobb och ett hem. det finns inget viktigaste just nu. ett jobb och ett hem och all kärlek ni ger. ikväll dricker vi smuggelvin för 50 kr och vidare till lille lille duce, det blir fint, precis i stil med vad jag behöver. some wine to forget about the time, och ett par goda vänner i tillägg till det. pus

LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN

1) hur du stryker mig över håret, pussar mig på pannan
2) det faktum att du säger att du varken kan eller vill leva utan mig
3) beslutet att säga upp mig, med advokat och alla er andra i ryggen
4) positiva vibbar, positiva människor, positiva drömmar
5) snart jullov i sverige med västerås finaste

det skaver, försvinner inte hur mycket jag än kliar duschar skrubbar, december ut sen ses vi aldrig mer. men, tack till han, och hon, och advokaten och facket. rygg mot rygg, visst vare så? är helt slut, som om all den energi jag lyckats bygga upp de senaste veckorna bara sugits ur mig, tolv dagar jobb och nu en hel helg fri, social har jag varit, fylla, poker- och- bakningskväll, julmarknad och allt allt allt som allt en fin helg, men, dödströttheten, beslut som äntligen tagits och; jag säger upp mig

fick precis en stark känsla av att jag inte vill gå till jobbet idag

vill inte vill inte vill inte vill inte

men, utan pengar på mobilen kan man inte sjukanmäla sig, å andra sidan,
skiter jag fullständigt i om ledningen blir arga på mig nu, idag, jag orkar inte, vill inte

TILLÄGNAD ANDRÉS "GRIOA" URBINA LEAL

& jag, vi, saknar dig precis lika mycket då som nu. ett år sen du slutade finnas hos oss, men vi vet det nu, vet så väl att folk som har sånger kan inte dö. vi ses sen, hermana.

pga saker som sker på mitt jobb ska jag idag ringa en advokat för första gången i mitt liv. det är helt sjuuuuuuuuuuuukt sjukt sjukt sjukt sjukt att jag måste göra det. vågar inte ens ta orden i min mun utan att fråga mig själv om det verkligen är på riktigt, om jag verkligen inte inbillar mig. ain't no religious type men dödsnervös, verkligen, så; ber till alla högre makter att norska rättssystemet står på min sida i det här..

this world go crazy; såg dotter sittandes i mammas knä åkandes permobil mitt på bilväg bland trikkar bussar bilar folk, båda med röd blinkande tomteluva frenetiskt glatt vinkande åt alla håll & ibland ibland ibland eller egentligen varje dag saknar jag min kamera, jag lovar ni hade velat se vad jag såg. har jobbat som vanligt gick såklart förbi pojkarna på thorvald meyer på vägen hem, en dusch rena kläder rosett i håret ska jag också ha sen tillbaka dit för att gå i samlad trupp till flickorna på samma gata och bursdagsfest, fina santos blir tjugofem för äldre blir hon aldrig. alle fick köpa ut åt mig jag är smart som tappar mitt leg (igen) och och och återigen tar folk mig för en sextonåring, kul, peppen kämpar mot dödströttheten som vägrar lämna kroppen, but i still smile

saker är lite shaky igen ovanligt nog är jag lugn vet vad som är rätt var jag står vad jag vill, for once, det blir nog bra. det ska bli bra. jobb är det största slöseriet med tid jag vet när man gör det för att överleva inte för att man brinner, trots det ger jag 100% för jag kan inte mindre, så, när det strular på sätt som det här blir jag bara så trött så trött så trött. beslut som tas över mitt huvud och, jag är inte längre den som är tyst. men att spela till en jamsession-favorit på ukulele (ja! dom lär mig!), känslan de få timmar jag spenderar fri från jobb fri från krav fri från allt utom mig och de mina låter ungefär såhär;

två av mina bästa vänner i världen hittade varandra, fem i flocken är de nu när siste lille minstingen har kommit. här är han, och ni är min bästa familj efter min egen,

me gustas tu

nya besked och,

jag är en aning arg inte ens en aning förvånad

men;

väljer att inte skapa scen då jag vet att precis ingenting i en sån situation skulle skapa saker som positivt för mig, det är så löjligt egentligen hur ni beter er, så, fokus nu, brush that dirt of your shoulder, december ut sen vandra vidare mot nya mål.

time taught me how to see every second as heaven even though they’re perfectly disguised as hell// and i refuse to let past bruises cover the light// it ain’t all good, but it’s all good enough, so i know i’m alright// agony is truth, it’s our connection to the living// and i accept it as perfection and keep on existing in the// now

2007: "jag vill bara ha mannen som älskar mig också när allt inte är leenden på mina läppar, när jag skriker, ligger med panikångest på golvet som om döden slet andan ur mig, då det sista man kan tänka sig är frukost på säng och sötlapp under huvudkudde & det första är mörkret, när världen blir för stor och jag stänger in mig i mitt lilla, när den bild som finns av mig inte bara är sötasnällafrida. jag vill ha mannen som älskar mig också när jag är i mitt värsta, för jag vet att mitt i allt det kan mitt finaste blomma ut och, ja, jag vet så väl att jag kan vara så jävla jävla jävla bra, världsbäst, hela världens kärlek finns i min lilla lilla lilla kropp, skulle ge honom precis allt det, allt mitt"

dagens; fleetwood mac, nya sammetsleggings, bäste lille li & snart snart snart hem till grannarna på thorvald meyer. som igår, dagen före och hela veckan innan det. har inte mycket att skriva om just nu, & ja jag tar det som ett friskhetstecken, då mina bästa och flesta formuleringar kräkts upp ur ångest, stångat sig ut genom blodiga fingertoppar.

igår, middag med vin på yaya's, öl på revolver, fler öl på politikern med fina flickor nya pojkar, och, idag, jag är inte ens lite bakis, bara lite arg, lite hungrig, men, jag har städat hela vårt hem, duschat huden skrynklig, förtjänar nu den franska choklad-desserten jag tog med hem från jobbet. den, och en cigg. fast jag håller på att sluta.

ser så många vackra saker, tänk att jag är mitt ibland dom & jag är ledig, ensam hemma det är tyst lugnt bara jag och marcus berg ur högtalarna, har inte stigit upp ur sängen eller tagit på mig kläder trots att jag vaknade för flera timmar sen, men jag har ingen tid att passa så ingen stress, bara det går bra nu i bakhuvudet, och ja. ja ja ja, jobbet tar många timmar men kvällarna är våra kvällarna när vi samlas, som igår, en bas tre gitarrer bongotrumma munspel våfflor vänner leenden på läppar åt alla håll man vände sig. de spelar kultiration's melomel en av de finaste låtar jag vet, daniel sjunger jag sträcker ut fingertoppar och känslan i rummet går nästan nästan nästan att ta på. mannen med arm runt mig, drar mig närmare, går hem i höstnatt utan vantar men hand i hand & det värmer ändå

& just det, västerås, en kaosresa både dit och hem men världens bästa ettårskalas för liam med alla alla alla mina favoritvuxna och barn, med bara kärlek runt om mig hade jag de finaste 30 timmarna på mycket länge. och, ja, haha, på vägen hem fann jag en vän vid namn adrian. vi pratade hela bussresan är det inte lite konstigt hur ärlig man kan vara med en människa man aldrig sett förut, kanske för att jag aldrig kommer se honom igen? nästa gång tar jag tåget och nästa gång, nästa gång bor syster i en nyrenoverad lägenhet med plats för alla, allt nytt som kommer. förövrigt, funderar på saker som inte borde skrivas om här, inte så allvarligt som det låter, eller det kanske det är, men, lita alltid på magkänslan sa mamma

ett år sen det ringde i min telefon tidigt på morgon, ett år sen jag faktiskt vaknade - som om jag visste, ett år sen jag stressade till första morgonbussen, ett år sen jag tvingade upp min allra käraste systerdotter och min allra finaste höggravidaste syster med värkar mot vardagsrumsväggen för att fotografera, två sekunder senare insåg vi att taxin kommit och och och nu, ett år senare, har lille tussen sin första födelsedag i livet och vet ni, tillsammans är vi the fantastic four, ska aldrig aldrig aldrig sluta älska er

& & &,

såg nu att looptroop spelar på annandagen, dagen efter åker jag hem till oslo det blir perfekt åh sista kvällen med alla mina bästa och öl och kaos och dans och 021, västerås my city in love, när alla samlas är det ganska fint att vara där ändå ..

går hemifrån till jobb till pojkarna på thorvald meyer varje dag, lite som mitt andra hem, måndag tisdag onsdag och jamsession med ramsi på sång, alle och tor på gitarrr, hugo munspel, vi andra trummar på bord stolar knän gör musik av allt som kan låta och det blir så jävla jävla jävla bra! gåshud och riktig sån gåshud som ni vet när man hamnat i det där riktiga flowet och bara, ni vet, bara kör man skrattar tappar bort sig och hittar takt igen men tyst blir det aldrig, aldrig

LYSSNA > john lee hooker & the doors - roadhouse blues

onsdagkväll och vi är hos flickorna på thorvald meyer, tre kollektiv, tolv personer, mat i mängder, vin, vattenpipa, hänga i hängmatta, leenden överallt och jag trivs trivs trivs så bra med människorna runt mig. att vi är våra egna, i kvällar som denna hittas någon slags samband i vår snurriga värld. att sen somna in bredvid mannen i mitt liv, min hand i din, huvud lutat mot bröstkorg. det är som om jag landar i mig själv, i det här, livet.

idag, jobb 14-22, sen avskedsmiddag för ohunden och ja det känns underligt, underligt att en vän jag delat så mycket så länge med ska bo så många mil bort. men det blir bra, och som sagt, vi ses sen. nu; världens bästa chaité och frukost.

precis som det är, i'm so lucky we get to inspire each other;

stavanger, hemsedal, lissabon, chongqing, barcelona, västerås, enköping, stockholm, västerås, malmö, oslo.. vi sprider ut oss men inga krav är äkta vänskap, eller hur rätt hade han? ni vet vad jag och han menar, som det är, som det ska vara. det är stort, trots alla gånger kudde fångat tårar, trots dagbokspärm efter dagbokspärm som gömt det onda inuti, sitter jag med världens största hjärta och världens finaste människor däri. det gör inte lika ont nu, som hon sa, det som var så svårt så oerhört svårt är nu enkelt, ibland t.o.m. roligt, vi gör det med ett skratt ibland många när vi brukade slitas i bitar av samma sak. trots svårighet efter svårighet står vi kvar, speciellt till dig rödluvan, vi står kvar med huvudet högt i det liv vi kämpade oss till. fattaruhurstoltjagäröverosseller.
& & & du minns säkert bittra vinkvällar med ångestfåglar pickandes i bröstkorgar, hur vi klädde upp oss i ur och skur, drack dansade ramlade ner i sängar, 45kilosflickor och varandras apotek, självmedicinering, självdestruktivitet, hur vi hatade karusellen vi fastnat i, vi som sett varandra i varandras värsta, tror det var oscar wilde som sa all of us are lying in the gutter, but some of us are looking at the stars. vi sa, det får sluta snurra nu, stannade, klev av, hittade hem. & ja, visst, visst, många mil ifrån varandra men trots distans är ni också här, precis här, mitt i hjärtat då som nu. ni som går på samma mark som jag och ni som lämnat, ni anar inte vad det betyder att hitta trygghet i människor när man en gång förlorat precis allt som var tryggt. så. jul snart. brukar inte längta, men många kommer hem. snart snart snart varm glögg varma hem varma skratt med er.. och, ja, åh, i systers nya lägenhet vi ska ta promenader runt mälaren säga hej till e och hennes mor göra julemys i nytt och fräsch och jag är glad, så glad för att vi tar oss upp.

09 & motgångarna är där men vi är raka i ryggen, dom bra dagarna är fler > LYSSNA

is there anything i can do for you dear? is there anyone i can call? no and thank you, please madam. i ain’t lost, just wandering. round my hometown, memories are fresh. round my hometown oh the people i’ve met, are the wonders of my world, the wonders of my world, the wonders of my world..

inga krav är äkta vänskap

traskar runt med röd korg i smala butiksgångar, ser chaité på hylla minns en höst för två år sen när det var allt jag drack och; minns att jag saknar mina vänner, promenera bort till hus prata om allt och ingenting medan småbarn drar i byxben, sitta i hamn med frost på båtar när kall folköl tinas mellan stickade vantar, otaliga updates över koppar kaffe och intensiva avskedskramar som aldrig är avsked bara, vi ses sen. minns waynes i uppsala hur du hjälpte mig med mina lösnaglar, festival i samma stad månader senare och du torkar tårar på min kind. saknar vännen vars mamma gav oss öl på after work, att vi skrattade så vi grät trots att gråt som i sorg hade känts närmare och hur jag somnar på er soffa helt slut, vaknar med filt över kaffe och cigg bredvid, saknar lillebror utan blodsband men som jag torkat blod av efter dumheter, hur olika vi lever men ändå samlas vi av någonting. vet inte hur jag skulle klarat mig utan vet inte hur jag klarar mig utan, inga krav är äkta vänskap eller hur rätt hade han? och jag nickar, nickar åt sanningen som håller ihop. tolvans buss som täckte nästan alla områden där ni bodde, hur vi skrattat gråtit druckit ätit ångrat planerat älskat hatat dansat skramlat slagits kramats lyssnat skrikit, varit varandras plåster på små och stora sår, lagat det som gjort ont med ännu svagare material, men, det höll, det höll och gör så länge vi håller ihop. egentligen helt random onsdag, vaknar med underställ på, minns att jag saknar mina vänner, saknar hem men ändå är det inte hemma alls, det finns ingen hometown glory när jag åker tillbaka, bara kinder att pussa på och bröstkorgar att luta sig mot

som då som nu ligger vi ihoptrasslade i sängen, blundar och lyssnar på dig. din röst dina beats i våra trumhinnor & du är här, precis här andrés.

det blev aldrig vinterjacka det blev karantän, jag har inte varit utanför lägenheten på flera dagar det gör ont i hela kroppen jag orkar laga mat men är trött i flera timmar efteråt och jag orkar orkar orkar inte vara sjuk, mannen också hemma men vi är för sjuka för att njuta av tiden för sjuka för att göra och låta annat än host host och pust och stånk och stön och lite host host igen. trött, sliten, illamående i tillägg till allt det andra, imorgon är sista dagen sista chansen att vila hinna bli frisk helst pigg then back to work (& jag vill inte vill inte vill inte)

och på torsdag åker han, packar in sitt liv i en bil och till ett hus han inte sett 40 mil bort, det känns inte sentimentalt för jag vet att vi ses. stavanger, sen. med vännerna och havet. det är bara det att det blir en ohund mindre i oslo.. vänjer mig i en stad som är föränderlig, det är jag som borde lära mig inte ni

fast, ett plus, jag har inte rökt på flera dagar och tanken på en cigarett får mig att vilja spy. så. progress, på någon punkt ändå *keeping up the spirit heh*

piiiiigga gänget på kirkegårdsgata hostar vidare, senaste dagarna har bjudit på pannkaks-och-fattiga-riddare-kalas hos pojkarna på thorvald meyer, te med honung, c-vitaminbrus, feberdrömmar, hostan från helvetet och fyra (nästan) dödssjuka kids i kollektiv. smittas fram och tillbaka, minns sjuklingsperioden förra vintern och hur länge den höll i sig, vet inte om det är årstiden men jag längtar bort från oslo, pratar om stränder och paraplydrinkar men var jag än är, hur mycket kläder jag än har på mig är det kallt kallt kallt. nu, snart, när polaren pär och min man kommer tillbaka, ska vi leta vinterjacka. dödsfult, javet, men, ni som läser vet att jag fryser. och for once, när jag äntligen har råd att köpa en ordentlig bra varmvarmvarm, kanske jag borde ta tag i det och sluta whinea. så, vi går ner på stan. jacka, kosttillskott och konstmaterial står på inköpslistan. vi ska måla tavlor, han och jag.

(förresten, ta några minuter & lyssna på soran)

17:49

vaknar till en fin morgon, mannen serverar chaite och johnny på sängen innan jobbet, sjuklingspuss på mun för det är precis vad vi är, två sjuklingar som alltid pressar sig själva, pressar sig för ett syfte vi själva glömt bort. jag hemma han på jobb, ser på planet earth och väntar, två timmar kvar sen är du hos mig igen. tredje inlägget i rad du är huvudpersonen i men du förtjänar alla fina ord och kärleksförklaringar, förstår du att jag inser nu precis hur trygg jag är? du är tryggheten

på tal om helt annat så breddar nilsie sina norska språkkunskaper i stavanger; "ei må få litt forselige mega rides imåra.. ellers vetsche ka fan ei tar meg til.. motha nature better deliver" och jag älskar det. längtar till vännerna och havet när jag sitter här, oslo är grått och kallt jag får flashbacks från förra vintern, allt som blåser rakt genom kroppen

minns du bomansgatan när buddha alltid trängdes med oss alla frukostar på balkongen de små fröna vi sådde alla höstkvällar under varma täcken den goda maten vi alltid lagade hur nykära vi var minns du hur vi redan då pratade om vårt hus vid ett berg och en sjö? snart två år med dig snart solsemester med dig snart naken igen under varma täcken med dig åh ILOVEYOUTJOCKIS

veckan som gått; nykär, sizzla live med vänner och man, storm i huvud storm i hjärta, sex dagar övertidsjobb och chef när m var borta, tröttfredag stresslördag sen söndag och jag har inte klivit utanför dörren en enda gång. nakna med varandra ligger alla känslor på huden, vågar knappt röra av rädsla för att göra sönder men kapitulerar och hamnar i famn ändå. hur du lyckas ta mig ner på jorden, när huvudet och tankarna är higher than highest.. hur jag slåss sliter sparkar med näbbar och klor men du står kvar, alltid står du kvar, det här är så safe att jag blir knäsvag

måste smälta nyheten, vet inte riktigt än vilken känsla som väger tyngst; 1) glädjen på riktigt över att du är så himla himla himla glad och lugn och trygg med beslutet att flytta hem till stavanger, eller 2) den stora ledsamheten över att förlora min första riktiga vän i oslo, precis när vi hittat fram till varandra. i'm really gonna miss u, g.

kaosnatt på kickis i stockholm med syster en tisdag i juni -07

looptroop på vattendraget, sommar -08

nyårsfyrverkerier utanför min lille lägenhet i västerås, december -07

tantolunden, juni -08

tantolunden igen, juni -08

summerbash, vasaparken, sommar -06

vallbyfest, januari -06

axel, november -05

nibbe och jag hemma hos wot, november -05

min helg, matar rätt varg, sjukanmäld i fredags och bara vila ut, lördagsjobb och chefsrollen var min, sen hem och du var glad, gjorde mig så så så otroligt glad, med leende konstant på läppar och pirr i mage och det var som för länge sen, då, när vi inte kunde sluta skratta röra prata pussa, några öl plus flipper-turnering på qadiz sen nattamat och mjud hud under täcke, jag, vi, fick känna igen hur bra vi faktiskt är. varför vi står pall, stannar med varandra. tidig söndag morgon, vi snoozar dagen och somnar om igen, har inte varit utomhus en enda gång. matar rätt varg och se hur bra det blir, se hur bra jag mår, tuschpennor över hela sängen, vi ska måla tavlor, han spelar hey lover och sjunger för mig

annars, tänker på noon. hennes bror har biljett till nice men inte jag. jag kommenterar fönsterbild: åh mys. hon svarar: mm, fanns ett till bredvid. där du kunde sitta. och det hade suttit riktigt fint. jag får inte min nice time in nice med dig, men, vi ses där hemma. i vårat västerås. hatade och älskade, men alltid vårat.

"hörru neger-greger, ta av dig naken och kom hit nu"

om två sekunder är jag nedkrupen i sägen. imorgon, jobb. nu, naken hud och fin man.

idag; en bättre dag, trots stress och hets och tre dagars shoppingvarsel/rea på hela senteret där jag jobbar, men bra paus och ja jag tog en cigg med L och J, men, det var sol och jag ville. så. slutade tidigt, fick sms från joyce: ok vad sägs runt sju vid café sör the place to be haha, så vi ska dela en ölkanna. strax. för det är en bättre dag och jag börjar fyra imorn. man måste ju leeeeva liiiiite som hon sa, jalla hejdå osv


ps > LYSSNA

att mata vargar

& vi pratar, eller, mest jag - som vanligt, men berättar och han får höra och jag får känna mig som en stor psykos, igen. bara det att, man inser, vad som är sant och vad som skapas i mitt huvud, ochsåhäräre, jag mår inte bra. med känslor utanpå huden utan skyddsramar och jag går sönder så fort någon petar, plåstrar om men går runt som stort öppet sår. mitt i natt, vi går in i dimman, du stryker min kind innan vi somnar. nuvaredehärigen, med att mata rätt varg, det enda jag behöver göra för att må bra. mata rätt varg med godsaker och brasaker och nyttigheter och allt allt allt jag behöver för att vara den jag vet att jag kan vara. men, matar fel eller matar inte alls utan går bara ifrån, vill röka cigg trots att jag slutat, saker är annorlunda nu, bättre än de någonsin varit förut. ändå kan jag aldrig vara riktigt glad, ändå är det andra som måste tala om att jag är bra - jag som själv vill se hur högt jag når. nu, bråttom bråttom bråttom, ska vara på jobb om 75 minuter men sitter här, nyvaken naken och sårbar under varmt täcke som fortfarande luktar du

.. fem dagar utan cigaretter och det går. det är inte roligt eller enkelt, men det går.

tröttnöt, trött som en nöt, nöten är trött, fredag klockan är tolv min man och rob gick precis ut för att dricka jäger, och jag, jag ska upp och jobba nio till arton imorgon. skål för min fritid, ellerhurvare? men, jag har det fint, har haft en fin kväll efter jobbet, kom hem till en fullsatt soffa och skratt och gott och stearinljus på fat. de senaste dagarna har varit, uppochner, utan nikotin men mysiga kvällar, många leenden. det har varit bra, trots allt, a weight off my shoulder. trots kylan skiner solen om inte varje, så nästan varje dag. och screamin jay hawkins sjunger nu, just precis i skrivande stund, att someone really loves you jag säger ja, och han är mitt hjärta

gammal reggae från min stad, minns mig som elva år gammal en sommarnatt under stjärnor, släpades dit av syster och emma - de viktigaste kvinnorna i mitt liv, låten var inte ens ny den kvällen, men då som nu älskar älskar älskar jag den

> LYSSNA

vår bäste spot på grefsenkollen, augusti vs. februari -o9, pus

västerås igen, inte av någon annan anledning än att se de ansikten som, blodsband eller inte, ligger närmast hjärtat. de som alltid, oavsett vad, kommer räknas. i'm always coming back home to you. kaffe med min henna, tid med bästefamiljen, lisa ekdahl på sigurdsgatan, sjöng på broder daniel med en sjuttonåring punkartjej som senare kallade mig brat, fylla inne på taj mahal och knytnäven i fickan, istället för bråk fick jag sällskap hela vägen hem av gamla grannen. lasagne med sojafärs och spenat står i ugnen, i eftermiddag får jag klappa bebismage och umgås med knyttets fina föräldrar, nu ska jag spela memory med världens bästa systerdotter och hennes bästa vän. all oro har runnit av mig, distansen gör en höna av en fjäder. imorgon åker jag, det låter fel men jag längtar redan hem. en helg är aldrig nog, gör mig mer frustrerad än tillfredsställd, som att vara svältande och bara få smulorna någon annan tappat på marken. hinner inte, hinner inte, hinner inte. men, nästa månad igen, min tuss blir ett år och barnkalas och liten present och jag ser fram emot. men nu, nu ska jag ta med mitt vin gå till en vän kanske bill&bob ikväll, man vet inte, man vet aldrig men bra blir det. sen hem hem hem hem, somna bredvid mannen i mitt liv

senare och jag har druckit öl på gamla stammisstället, med evelina som är för stor för den här staden. du anar inte hur jag hoppas hoppas hoppas att dina planer blir till liv, jag vill ha dig i mitt oslo, själviskt kanske men din närvaro skulle framkalla ganska många fler leenden på mina läppar, får mig att skratta när skrattet ligger oändligt långt bort i min verklighet. tack tack tack, och du, kom. jag sparar en plats åt dig.

erik by erik säger: lite för lite tid.. kan man köpa mer?!
frida kahlo säger: om du får reda på hur och var man kan, holla at me..

måndag tisdag onsdag torsdag, dagarna går livstid går förlorad. snart jobb som i att jobba på jobbet inte hemifrån som jag gör mycket annan ledig tid, igen, somliga dagar känns det som att jag inte gör annat än just det, jobbar. har så mycket jag vill göra, ha tid med, människor att träffa, spelningar att styra upp, vadannatsomhelstnärsomhelst. men. jag jobbar. hela dan, varje dag, och, om man vill kartlägga hur jag rör mig i oslo går det på en vecka. kirkegårdsgata till grönland till höyenhall till bryn senter till grönland till kirkegårdsgata kanske trondheimsveien ibland thorvald meyers gate om jag orkar vara social waldemar thranes och alexander kiellands plass om jag är fri och pigg nog att ta mig så "långt". minns inte senast jag var nere på byn och tog en kaffe med nån, vet inte när eller hur jag ska hinna möta upp med micke och styra upp våra planer, eftersom vi går om varandra hela tiden. det kan gå flera agar utan att jag träffar R eller P, trots att vi bor på en pytteliten bostadsyta, allt på grund av jobb och jobb och jobb och de sover när jag kommer hem/går eller tvärtom. det blir kallare för var dag, jag fryser, på riktigt under huden, ser människor gå i sommarkläder bara för att det är sol. men fryser och önskar mig en solsemester och fler timmar på dygnet i julklapp..

kanske att man ska mata rätt varg varje dag, vad fint det vore, vad glad man skulle kunna vara. om man klappar livet medhårs behöver inte alltid vara den som stretar emot. har man anledning; varsågod. men, vad är en bra anledning att streta emot? vi pratar solsemester bläddrar resekataloger pass ska beställas i sverige, och det finns bra. det finns fint. det finns glad. det finns stunder när jag ler, bara, glöm inte det frida. glöm inte vardagsguldet. om få dagar är jag i västerås, klappar bebismage, ser lisa ekdahl med de finaste, skrattar med älskade ni. och när jag kommer hem, nu och sen och alltid är det mitt hem här skapade vi liv. & en lördag bakom en container vid schous plass med byxorna nere konstaterar jag och min norsk-albanska bangin' stanvanger gentiana banana, efter ett år fram och tillbaka med hej och vem fan är du och okej jag gillarej men litar inte på dig, till en av de bäste vännerna jag har och nu, som sagt, i trust you girl. tänker montenegro och turkosblått hav och vackra berg, precis vad vi älskar, hav och berg och sol och man vet inte vi kanske borde åka dit älskling. och det, om man bortser från en del strunt och strunt och strunt från jobbet, är vad som snurrat i mitt huvud idag. intresseflaggan svajjar. nu se film dricka te kanske en macka, okej? hade vantar på vägen till jobbet imorse. höstvareja.

dagens skiva, och förövrigt, det känns bättre nu. lite skypedate med syster, som plåster på såren, & det är de gångerna som är viktigast. när du är sex år äldre och säger åt mig på skarpen och jag bara nickar i webcamen, för, du har rätt. det vet jag, har vetat hela tiden. de andra som sagt det hade också så rätt, så rätt. men. det var dig jag behövde höra det ifrån, så, jag släpper nu. andas lite. lutar huvud mot bröstkorg sen söndag kväll, säger att nu vet jag på riktigt, nu har jag förstått. du är tyst men jag märker att du avvaktar, undrar om det kommer en fortsättning, hör hur min andning ändrar tempo, jag också tyst, vi somnar. är bara min egen saviour, nu nu nu, inte sen eller imorgon eller dagen efter det. nu. & toves lille mantra blir också mitt, hjälper mig att mata rätt varg

"JAG ÄR TRYGG OCH LUGN I ALLT JAG GÖR"

DÖDSTRÖTTHETEN PT. 3

hur kan det komma sig, att hur rätt och bra jag än kan vara,
känns de gångerna jag är fel tusen gånger mer?

jag vill inte jobba idag, ville inte igår, eller dagen innan det heller. min kropp går snart i tusen bitar, protesterar högre för var dag som går, skriker men jag viftar bara bort, vägrar ge efter. hösten är fin, än så länge, sol och molnfri himmel och värmen i ryggen, ibland, nästan så att det känns som vår. moder jord luras allt, & jag vill bort bort bort, du och jag i ett flygplan på väg mot något varmare, något helande. behöver vila hela mig om jag någonsin ska vara 100% bra. du jag vi förtjänar hundra jävla procent och ska kämpa tills vi når dit men jag är så trött, så trött på allt utom dig just nu. inombords ger jag upp, men kroppen arbetar på, som en maskin. vet att man inte ska stänga av, du säger det också, stryker mig över rygg, säger släpp ut det bara. saken är bara den att det är omöjligt här, jag kan inte, varken nu eller sen, neutral mark är ett måste. stänger inte av, biter bara ihop och kör hårdare, om jag har tur hinner jag inte känna efter. om jag har tur känner jag ingenting alls. dröm; vi sitter på en klippa, äter picknick, ser soluppgång och det är varmt, om jag har tur, om inte allt för länge, andas lite..

det krävs en del, ibland, och jag måste sparka skrika gråta, ibland, för att våga höja rösten så du hör. men när du väl gör det, när jag väl får se dig att se vad jag menar, så är allt så självklart. & gårdagkvällen var den finaste på länge, vi gjorde precis det vi ville, ingenting, fast bara vi två. förengångsskullbaravitvå. det blev visst så, när man bor på en pytteliten bostadsyta och kollektiv och människor överallt hela tiden, att vi tappar bort varandra. men kvällen, du spelar låtar för mig, vi delar på sallad från jobbet, tända ljus och jag lutar mitt huvud mot din bröstkorg, pratar oavbrutet för du är den som lyssnar på allt allt allt strunt, och vi skrattar och jag tänker att detvarjusåhäralltbörjade. det var bomansgatan och mat (pasta och quornfärssås var det första jag lagade åt dig, minns du det?) och sen kväll och tända ljus och prat prat prat och du var min bästa vän blev min pojkvän. men, jag tar dig inte för givet, har aldrig gjort, undrar bara om jag tänker/skriver för mycket, då saker oftast inte kommer ut, muntligt. tyst som en mus. så, du ska och måste vara en person i verkligheten, någon som ser på mig med klara vakna ögon, istället för papper/skärm som enbart speglar ord och allt det kaos som redan finns i mig. du är det som lugnar mitt i stormen. har inte orkar berätta om anledningen till det svarta molnet i bröstkorgen, men, det kommer. jag behöver inte skrika mer. we put it back together, piece by piece, make it good. du backar mig och vice versa, rygg mot rygg klarar vi vad som helst hur länge som helst. speedbumps kommer med jämna mellanrum, men vi lär oss att ta oss förbi, ett litet steg blir ett stort steg om vi vågar.

& sverige om en vecka lite mer. bjuda syster på lisa ekdahl, det blir fint, många tårar säkert. precis som sist. men jag ser fram emot och du ska få den största kram lilla jag kan ge. jag vill röka under köksfläkt halva natten, äta mat som vi alltid alltid alltid lyckas med, bara må bra, kunna säga att hey sis, jag vet att du kan. ett leende gör inte ont. distansen tär, men det är för det bästa. ni skulle inte må bättre av att ha mig där, jag skulle inte må bättre av att vara där. ni är för alltid en del av mig, men västerås och jag ska aldrig höra ihop på samma sätt igen.

alla salabilder leder till fler bilder, fler minnen, fler ansikten som inte finns i mitt liv längre. tänker såklart på allt, har lådor med foton sen min barndom i en ladugård på landet, mammas kamera är med, sparar, ska laga, nån gång. kameran som fanns där hela mitt liv, som hon köpte inte långt innan jag föddes, som fångade stunder att minnas. så jag sparar, jag ska laga, nån gång. fotoalbum med minnen och laga för att fånga nya. undrar ibland varför det gick som det gick, varför man tappade människor, samtidigt vet jag ju, jag vet så väl att människorna som försvann till största del är människor som drog ner, istället för att peppa upp. som jag valde bort eller var tvungna att gå. och jag är glad för det, nu, tjugo år gammal vet jag vilka som finns det när det krävs, när det är på riktigt. och jag behöver er nu, så jag längtar efter er, ser på bilder, skrattar inombords, ni framkallar det hos mig. skrattet. ser på er jag skulle kunna vara så arg på, men vet ni, jag orkar inte. ni är inte värda den energin. för det tär, det tär så otroligt att vara arg. bitter. och jag vill inte det, bara positiv energi, må bra med de som är bra, så jag väljer bort er. inga frågor, önskar er inget ont, ni är ingenting. existerar inte i min värld. så vi går vidare, okej? hur ont ni än gjorde, jag går vidare.

förstår när jag ser bildbevis, att jag gjort en del i mitt lilla liv, mer än vad jag trodde. mycket dumheter, men det visste vi ju redan, många fina dagar kvällar nätter, alla delar av den här snurriga världen vi lever i är kanske inte så dumma ändå. inte alla dagar. man måste bara lära sig se lite sammanhang, hitta det fina i allt det kaosiga. lille kaoset frida fick lära sig växa upp på egen hand, jag vacklar nu med, stapplar fram som bambi på isen. men jag försöker, och jag ser människor som inte orkar, som inte vet om dom vill längre, precis som jag inte visste om jag orkade. ville. när man kämpat så länge utan att se ljuset, vad fan gör man då? och jag vet att jag borde vara där, vaknar av att jag gråter för det känns som du behöver mig, just då, vi ska ses, snart. du och jag och lisa ekdahl. vad mer kan jag göra, hur ska jag stötta dig utan att rasa själv precis som jag gjort så många gånger förut?

& du du du, min egen bandit king, hur lärde du dig lugna kaoskriget i mig?
du, och ni andra som bor i hjärtat,

ni
är
guldet

EVERY STAR WAS SHINING BRIGHTLY, LIKE MILLION YEARS BEFORE
WE WERE FEELING VERY SMALL, UNDERNEATH THE UNIVERSE

& jag längtar tillbaka till vår salaskog. över ett år sen vi var där sist, vi borde ta en paus, åka dit, andas lite. bara rå om varandra, du och jag och lugnet. nästa år bygger vi om. bygger ut. du och jag och lille mamma c och resten av familjen. men nu vill jag bara; salaskog i lugn och ro, sen kanske en liten solsemester i vinter, vasägerubaby?

& så vare det här med att dränka sina sorger i alkohol, vilket jag gjorde, tack tack tack chefen och ni andra som ordnade personalfest så fint och mat och strawberry daiquris och tal och du ni alla är så himla bra, jag trivs verkligen med er, jag gör det. ni fick mig att skratta glömma tänka lite på annat i några timmar, sen, grönland och dattera til hagen men blev nekade i dörren, mycket om och men, hamnade på qadiz! och det är som vårat andra hem och hej där var hela mitt gäng och min bäste g som är så bra att luta sig mot när man vacklar, i trust you girl. en hel kväll och efterfest trots att jag tänkt gå hem tidigt men jag ramlar ner i sängen halv sju, ensam, du är hos vännen i bilen nästan redan framme på jobb. snart kommer du och jag vill bjuda dig på pizza från gilgamesj och krypa upp vara liten i din famn, bara vara där ifred ingen annan får röra, behöver ha dig för mig själv en stund. fina ord sas under den sena natten och jag inser att det finns människor här som räknar sig till mina nära vänner, trots allt, jag har människor att lita på här, trots allt. och det finns de som säger att du och jag, vår kärlek, att vi strålar. hör du det baby, vi är solskenet.

DÖDSTRÖTTHETEN PT.2

vaken efter 13 timmars sömn, ögon som fortfarande har svårt att hålla sig öppna. kan inte ta mig ut, kan inte ta bort det som sliter, för den här gången kommer det utifrån. vet inte om jag ska låta det påverka mig så mycket, bara det att hur kan jag låta bli, när allt jag vill är att vara by your side hålla dig i handen genom allt, se till att det ordnar sig. som jag alltid brukar/de. det är din kamp nu, har egentligen varit hela tiden, fast du räknar med mig och fast jag räknade med mig själv men min energi räcker inte den här gången, förlåt, verkligen, tusen gånger förlåt. vi ses alldeles snart, men allt jag kan ge är min kärlek. du måste ta dig upp själv den här gången, hermana..

& sen ska man vara glad för personalfest om några timmar med a l l a från hela gastro. möte och finmiddag och fest och jag har köpt en klänning bara för ikväll, det blir säkert bra men jag har varit vaken två timmar nu och all kraft rinner ur mig, vill bara somna om, sova tills jag vaknar upp i en annan verklighet.

DÖDSTRÖTTHETEN

går och lägger mig

det handlar inte om dig, alls, egentligen, det är otillräckligheten, alltid den, alltid min. det handlar om alla er fina nära som jag inte kan rädda, inser nu att jag aldrig kan vara din, och din eller din saviour, jag som knappt klarar att hålla balansen när jag försöker stå på egna ben. solen skiner men jag fryser ändå, det river i bröstkorgen och jag vill bara slita ut, slita bort. allt det som gör sönder.

utbrott mitt i natten, tungt att andas men någon säger kom och lägg dig, stryker rygg.
jag somnar i trygghetsfamnen. som att komma hem.

pre party hos ohunden med vårt crew, vara springpojke till grannarna längst ner mot betalning i form av öl, sen dans dans dans i lille källaren @ lille qadiz! vi vet inte när eller hur vi blev så fulla fucked up stylee på äcklig öl, men roligt var det och beef på dansgolvet och jag med marley gjorde vår grej och alla man kände var där och puss! på bästekvällen. sen bakfyllan från helvetet, sjukanmälan från jobb, dödshuvudvärken och skakiga kroppen. slowmode hemma sen bort till ohunden för dagen-efter-update och hur var det egentligen med den där branden vi såg och vem var snubben som sneade på mig? film, mys, musik, målarstuga, insikten av att två av de jag delade stunden med snart inte bor vägg i vägg vs. två minuter bort. men brothers in crime, alltid. nu; segsöndag med min man och jag vet inte riktigt vart dagen leder oss. än.

senare & det blev gamlebyen med rob, oskar p och mannen min. solsken men vi andas höst, kylan sticker i huden, målningen blev fin ändå. sen pannkakskalas och säga hej till lille p. nu hemma i soffan, som det blir, alltid, rundar av dagen med green chai tea och ostsmörgåsar i sällskap av den bäste.

qadiz! @ thorvald meyers gate 81

oslofolk: min man, oskar p och hugo snurrar skivor vid schous plass tonite, kom dit, drick en öl eller fem, snacka lite skit och dansa med oss! kos och klem!

vi är så snälla så snälla så snälla, tassar på tå, plåstrar om varandras småsår, skador vi själva gjort, sen lappa ihop, tillsammans. frågan lyder var är min bästa vän, svaret blir här, precis här, ibland måste man bara titta lite extra.

(ffffound via le love)

quod me nutruit, me destruit

"stryker motsols över ryggen tills jag undrar igen varför
du gör det baklänges varför du gör allt baklänges älsk-
ling och vi måste alltså ha ihjäl varann helt och hållet

först"

min man lagar som han bör middag åt mig i skrivande stund, medan han lider av "svininfluensan" och stannar hemma veckan ut. betald. haha. nåväl, robert sitter i vår soffa skissar snackar skit skrattar kaxar, ungefär som han brukar, precis som vi vill ha honom. är dödströttheten personifierad idag, skar mig i handen av misstag tre gånger, mina lår och höfter ser misshandlade ut efter x antal krockar med hörn armbågar vassa kanter. är ensam men på många sätt inte, allt sitter i huvudet som mamma skulle säga,

vaknade för flera timmar sen, är fortfarande osäker på om jag ska orka vara social idag, eller bara skrota runt hemma, dricka kaffe, skriva brev, lyssna på fink, kanske ta en sväng till joker och handla mat.. det blir nog bra så. träningsvärk av all dans igår, längesen, precis bra full hela kvällen, gick hem i rätt tid, somnade med trygga armar omkring mig. fick vykort med fransk poststämpel igår, hedersplats på väggen. ser bilder på dig och fjällräven på stranden, alltid fjällräven. ditt namn står kvar på vår brevlåda och du har ett hem om du vill efter your nice time in nice. visaknardigkatten.

vet inte riktigt var jag ska börja,

men,

hösten kryper närmare, sakta sakta sakta bygger den bo under huden, ger mig rysningar när det blåser till, osloregnet är konstant. lusekoftan dras på(skoja heh). äter tomatsoppa till middag associerar till; vintern o8/o9, mina och lisas äventyr i alla grönsaksbutiker och storkok och långa middagar med familjen och munchies till efterrätt och sjunka ner i största soffan bland kuddar och täcken och vänner och dimma. snart ett år sen jag möttes av min man på busstationen första gången, minns så mycket, redan. hur det stormade ute, när han visade mig alla horseare, första pizzan från gilgamesj, lille rummet han delade med oskar och lille jag som inte varit utanför sverige på år och dar. så liten och rädd och alltid bara ett steg efter dig, tappade bort mig från kiwi som ligger runt hörnet, var livrädd för att hoppa på fel trikk hem om jag varit ute, som ett darrande asplöv så fort jag var tvungen att ta mig fram själv, jag som åkte runt på egna äventyr runt om sverige redan som fjortonåring gjorde saker fjortonåringar inte ska göra. men där var allt så tryggt, sverigeland, där stavningen på skyltar inte var likt barn som skriver som det låter, människor i hemstaden silar bakom stängda dörrar inte öppet på gatan, svenskar inte var ännu en 'minoritet' som finlandssvenskar, rolig var kul och inte lugn och lunch var mat inte brödskiva med brunost. men jag stannade och jag klarade mig, trots ups and a shitload of downs, kom inte hem med svansen mellan benen, gav aldrig upp. nu vet jag varför; i've got life and i'm gonna keep it