verklighet; hur man förklarar de dagliga infallen att börja gråta av verkligen ingen anledning som helst, gångerna han får mig att kvida (ja, kvida, sådär som när man kippar efter luft men låter ändå) av skratt, orden som skrivs men inte ens lite av det jag behöver få ur mig - egentligen, egentligen är det tredje månaden med en sjuk kropp, måndagsjobb och jag hoppas på glad och pigg och frisk vid det lagent troligtvis allt annat än det mitt jag skriker inombords så fort jag rör mig, sliten ända in i själen på ett sätt som jag vet inte vad, vill må bra men på ett sätt som jag vet inte hur. vintern sätter spår jag undrar för minst tusende året i rad varför vi inte är smarta som björnar i ide, varför vi går utomhus när hela kroppen säger emot. & ja, kroppen som sagt, insikter om hur jag behandlat den de senaste nio åren slår mig i ansiktet, snart tjugoett år men som en fjortonåring naken. inser, på riktigt, hur jag vägt vridit vänt kontrollerat precis hela min lilla kropp och allt med den, minns perioder då allt jag velat var att sluta vara tjej, bara ett neutrum, för, när man inte är fin som dom kan man lika gärna låta bli? snart tjugoett år och hela mitt hem har engagerat sig i mitt friskhetsförsök och ni anar inte vad det betyder, vill skriva om mitt första år i lusekoftornas rike men orden placerar sig fel när jag försöker, den här staden är mer hemma än någonting annat men mitt hem har jag inte funnit än, det enda jag vet säkert är; jag är inte säker på om jag orkar en oslovinter till. det viktigaste det som faktiskt får mig att tro att jag inte är helt galen, trots allt, är du. det vackrigaste jag vet är hur vi somnar och vaknar, baby en dag ska jag skriva en bok om din ryggtavla, beskriva rysningarna längs ryggraden när du rör mig, tala om för han och hon och dom hur de gula fläckarna i dina ögon skiner som solen när du ser på mig, jag ska skriva så vackert att världen ser hur stor vår kärlek är, men, de får vänta. vår tid ska komma, först. vi fokuserar på må bra och mat och inte mycket action alls, men april och miniferie och som vi väntat och som jag längtar. våren kommer man måste bara hålla ut lite till, måste bara kämpa emot infallen lite till, måste bara hålla huvudet högt lite till. yttepyttelitetill. men, bara det att, om jag fick välja;

mycket youtube-tips nu, men, jag och fredrik spelade favoritmusik för varandra i flera timmar igår och; popmusik och rap, samtidigt, jag vet inte om jag ligger efter i min oslovärld, men, jag har väntat på det och jag älskar det. och och och sen, den första atmosphere-låten som nådde mina öron, den stora anledningen till att jag utan tvekan skulle fria till slug om jag mötte honom en vacker dag. den sista videon är bara så perfekt, spårvagnar och balkanmusik på svenska, hur kan man inte älska det? friskhetstecken är inspirationen som flödar i kroppen, vet inte riktigt var allt ska få plats

hej, och, en bild från i julas, jag lever - med bihåleinflammation, brännskadat ben, feber och pepp så lever jag. imorgon fredag får jag min första lön sen 1 december, på måndag kommer elin och pontus, på tisdag ska jag spela teater för första gången på flera år, på onsdag om jag är frisk börjar jag jobba igen. det har stormat, som vanligt, men men men man kan säga att vi går vidare, jag går vidare, man måste nog slås ner i skorna för att kunna resa sig upp igen? erkänner saker för mig själv, saker jag vetat om så länge men som plötsligt blir en chock, nio år, nio år sen karusellen tog fart, nio år sen jag förlorade det allra viktigaste och tappade resten. nio år, nästan halva mitt liv, men mitt i samtal med bäste R minns jag att allt som skett har lett mig hit, & någonstans, så har jag lärt mig precis i detalj hur jag inte vill ha det. hur jag vill ha det, hur det blir, visar sig en dag eller en annan, visst

okej livet. jag gillar dig för att det väntade en hvetebolle på min säng när jag kom hem, för att jag inom tre veckors tid har fått veta om min f.d. arbetsgivare gör om gör rätt eller om vi faktiskt går upp i rätten, för att årets första finaste långpromenad med rasmus och strålande sol grodde små små små frön av vårkänslor i hjärtat, för att jag planerar världens världsligaste värdaste överraskning, för att mina vänner och jag är såna som har jamsessions med en stämning så varm att man nästan bränner sig om man sträcker ut fingrarna i luften, för att fjärilarna i magen som vilat ett tag börjar vakna till liv igen

ursäktan röran, jag bygger om. vet inte vad jag ska skriva, nu, oslovintern lägger lock på det mesta och de flesta, bäddar in oss i snötäcke, vintervindar vaggar oss till sömns efter timmar av frihetsberövande/"arbete". alldeles för många sambos på en pytteliten bostadsyta, men ja samtidigt som kaoset är uppenbart hittar vi en skum ordning i det hela, & jag inser vilka som backat mig hela tiden, öppnar ögonen ännu en gång, ser hur bra vänner jag faktiskt har. nu när jag släpper in dom. planerar bostad ekonomi resor och jag har faktiskt kommit till den punkten nu att det går, det gör det, det går att planera saker när man klarar av sin vardag. r fyller 23 men jag är hemma ikväll, snörvlar hostar febersvettas om vartannat, istället för att fira min bror. men, han vet, och jag vet. kommer saknar honom när han åker. att mata rätt varg, som vi vet är det inte enkelt, men, påminner mig själv, i bakhuvudet; "jag är trygg och lugn i allt jag gör"

blir knäpp, faktiskt, lite, har inte lust att ha kvar den här bloggen men skriver ändå för inte fan har jag en vettigare sysselsättning. än. promenad med h idag, prat om allt och ingenting, eller egentligen om de två stora prioriteringarna. bara det att jag är så trött så trött så trött på att man aldrig får vara riktigt glad, omgiven bland människor jag tycker om sen gnäll för att jag aldrig får min ensamtid, skulle kunna ta med dig till en öde ö och leva forever and ever, samtidigt som jag tvivlar, undrar om du skulle må bättre utan mig. alla svar är mina om jag bara vågar erkänna det, vet så väl åt vilket håll vi vill, men livet vill inte riktigt samma. jazztobak, storkok och isolering i kollektiv, blir tjock och umgås med samma gäng hela tiden. min andra oslovinter utvecklar sig ungefär som den första, det är skrämmande att stå på noll. igen. att allt är sig likt. igen. kärlek eller rädsla kärlek eller rädsla kärlek eller rädsla, dom enda känslorna som finns, som styr en, på riktigt. allt är löjligt enkelt, egentligen, allt utom jag haha

antingen ta bort eller göra om hela bloggen, åååååååh i-landsproblem,

äre ens nån som läser min jävla tankegröt?

bajs, jag går och lägger mig