.

DÖDSTRÖTTHETEN PT. 3

hur kan det komma sig, att hur rätt och bra jag än kan vara,
känns de gångerna jag är fel tusen gånger mer?

jag vill inte jobba idag, ville inte igår, eller dagen innan det heller. min kropp går snart i tusen bitar, protesterar högre för var dag som går, skriker men jag viftar bara bort, vägrar ge efter. hösten är fin, än så länge, sol och molnfri himmel och värmen i ryggen, ibland, nästan så att det känns som vår. moder jord luras allt, & jag vill bort bort bort, du och jag i ett flygplan på väg mot något varmare, något helande. behöver vila hela mig om jag någonsin ska vara 100% bra. du jag vi förtjänar hundra jävla procent och ska kämpa tills vi når dit men jag är så trött, så trött på allt utom dig just nu. inombords ger jag upp, men kroppen arbetar på, som en maskin. vet att man inte ska stänga av, du säger det också, stryker mig över rygg, säger släpp ut det bara. saken är bara den att det är omöjligt här, jag kan inte, varken nu eller sen, neutral mark är ett måste. stänger inte av, biter bara ihop och kör hårdare, om jag har tur hinner jag inte känna efter. om jag har tur känner jag ingenting alls. dröm; vi sitter på en klippa, äter picknick, ser soluppgång och det är varmt, om jag har tur, om inte allt för länge, andas lite..