.

vet inte riktigt var jag ska börja,

men,

hösten kryper närmare, sakta sakta sakta bygger den bo under huden, ger mig rysningar när det blåser till, osloregnet är konstant. lusekoftan dras på(skoja heh). äter tomatsoppa till middag associerar till; vintern o8/o9, mina och lisas äventyr i alla grönsaksbutiker och storkok och långa middagar med familjen och munchies till efterrätt och sjunka ner i största soffan bland kuddar och täcken och vänner och dimma. snart ett år sen jag möttes av min man på busstationen första gången, minns så mycket, redan. hur det stormade ute, när han visade mig alla horseare, första pizzan från gilgamesj, lille rummet han delade med oskar och lille jag som inte varit utanför sverige på år och dar. så liten och rädd och alltid bara ett steg efter dig, tappade bort mig från kiwi som ligger runt hörnet, var livrädd för att hoppa på fel trikk hem om jag varit ute, som ett darrande asplöv så fort jag var tvungen att ta mig fram själv, jag som åkte runt på egna äventyr runt om sverige redan som fjortonåring gjorde saker fjortonåringar inte ska göra. men där var allt så tryggt, sverigeland, där stavningen på skyltar inte var likt barn som skriver som det låter, människor i hemstaden silar bakom stängda dörrar inte öppet på gatan, svenskar inte var ännu en 'minoritet' som finlandssvenskar, rolig var kul och inte lugn och lunch var mat inte brödskiva med brunost. men jag stannade och jag klarade mig, trots ups and a shitload of downs, kom inte hem med svansen mellan benen, gav aldrig upp. nu vet jag varför; i've got life and i'm gonna keep it