måndag tisdag onsdag torsdag, dagarna går livstid går förlorad. snart jobb som i att jobba på jobbet inte hemifrån som jag gör mycket annan ledig tid, igen, somliga dagar känns det som att jag inte gör annat än just det, jobbar. har så mycket jag vill göra, ha tid med, människor att träffa, spelningar att styra upp, vadannatsomhelstnärsomhelst. men. jag jobbar. hela dan, varje dag, och, om man vill kartlägga hur jag rör mig i oslo går det på en vecka. kirkegårdsgata till grönland till höyenhall till bryn senter till grönland till kirkegårdsgata kanske trondheimsveien ibland thorvald meyers gate om jag orkar vara social waldemar thranes och alexander kiellands plass om jag är fri och pigg nog att ta mig så "långt". minns inte senast jag var nere på byn och tog en kaffe med nån, vet inte när eller hur jag ska hinna möta upp med micke och styra upp våra planer, eftersom vi går om varandra hela tiden. det kan gå flera agar utan att jag träffar R eller P, trots att vi bor på en pytteliten bostadsyta, allt på grund av jobb och jobb och jobb och de sover när jag kommer hem/går eller tvärtom. det blir kallare för var dag, jag fryser, på riktigt under huden, ser människor gå i sommarkläder bara för att det är sol. men fryser och önskar mig en solsemester och fler timmar på dygnet i julklapp..
kanske att man ska mata rätt varg varje dag, vad fint det vore, vad glad man skulle kunna vara. om man klappar livet medhårs behöver inte alltid vara den som stretar emot. har man anledning; varsågod. men, vad är en bra anledning att streta emot? vi pratar solsemester bläddrar resekataloger pass ska beställas i sverige, och det finns bra. det finns fint. det finns glad. det finns stunder när jag ler, bara, glöm inte det frida. glöm inte vardagsguldet. om få dagar är jag i västerås, klappar bebismage, ser lisa ekdahl med de finaste, skrattar med älskade ni. och när jag kommer hem, nu och sen och alltid är det mitt hem här skapade vi liv. & en lördag bakom en container vid schous plass med byxorna nere konstaterar jag och min norsk-albanska bangin' stanvanger gentiana banana, efter ett år fram och tillbaka med hej och vem fan är du och okej jag gillarej men litar inte på dig, till en av de bäste vännerna jag har och nu, som sagt, i trust you girl. tänker montenegro och turkosblått hav och vackra berg, precis vad vi älskar, hav och berg och sol och man vet inte vi kanske borde åka dit älskling. och det, om man bortser från en del strunt och strunt och strunt från jobbet, är vad som snurrat i mitt huvud idag. intresseflaggan svajjar. nu se film dricka te kanske en macka, okej? hade vantar på vägen till jobbet imorse. höstvareja.
dagens skiva, och förövrigt, det känns bättre nu. lite skypedate med syster, som plåster på såren, & det är de gångerna som är viktigast. när du är sex år äldre och säger åt mig på skarpen och jag bara nickar i webcamen, för, du har rätt. det vet jag, har vetat hela tiden. de andra som sagt det hade också så rätt, så rätt. men. det var dig jag behövde höra det ifrån, så, jag släpper nu. andas lite. lutar huvud mot bröstkorg sen söndag kväll, säger att nu vet jag på riktigt, nu har jag förstått. du är tyst men jag märker att du avvaktar, undrar om det kommer en fortsättning, hör hur min andning ändrar tempo, jag också tyst, vi somnar. är bara min egen saviour, nu nu nu, inte sen eller imorgon eller dagen efter det. nu. & toves lille mantra blir också mitt, hjälper mig att mata rätt varg
"JAG ÄR TRYGG OCH LUGN I ALLT JAG GÖR"
"JAG ÄR TRYGG OCH LUGN I ALLT JAG GÖR"
DÖDSTRÖTTHETEN PT. 3
hur kan det komma sig, att hur rätt och bra jag än kan vara,
känns de gångerna jag är fel tusen gånger mer?
hur kan det komma sig, att hur rätt och bra jag än kan vara,
känns de gångerna jag är fel tusen gånger mer?
jag vill inte jobba idag, ville inte igår, eller dagen innan det heller. min kropp går snart i tusen bitar, protesterar högre för var dag som går, skriker men jag viftar bara bort, vägrar ge efter. hösten är fin, än så länge, sol och molnfri himmel och värmen i ryggen, ibland, nästan så att det känns som vår. moder jord luras allt, & jag vill bort bort bort, du och jag i ett flygplan på väg mot något varmare, något helande. behöver vila hela mig om jag någonsin ska vara 100% bra. du jag vi förtjänar hundra jävla procent och ska kämpa tills vi når dit men jag är så trött, så trött på allt utom dig just nu. inombords ger jag upp, men kroppen arbetar på, som en maskin. vet att man inte ska stänga av, du säger det också, stryker mig över rygg, säger släpp ut det bara. saken är bara den att det är omöjligt här, jag kan inte, varken nu eller sen, neutral mark är ett måste. stänger inte av, biter bara ihop och kör hårdare, om jag har tur hinner jag inte känna efter. om jag har tur känner jag ingenting alls. dröm; vi sitter på en klippa, äter picknick, ser soluppgång och det är varmt, om jag har tur, om inte allt för länge, andas lite..
det krävs en del, ibland, och jag måste sparka skrika gråta, ibland, för att våga höja rösten så du hör. men när du väl gör det, när jag väl får se dig att se vad jag menar, så är allt så självklart. & gårdagkvällen var den finaste på länge, vi gjorde precis det vi ville, ingenting, fast bara vi två. förengångsskullbaravitvå. det blev visst så, när man bor på en pytteliten bostadsyta och kollektiv och människor överallt hela tiden, att vi tappar bort varandra. men kvällen, du spelar låtar för mig, vi delar på sallad från jobbet, tända ljus och jag lutar mitt huvud mot din bröstkorg, pratar oavbrutet för du är den som lyssnar på allt allt allt strunt, och vi skrattar och jag tänker att detvarjusåhäralltbörjade. det var bomansgatan och mat (pasta och quornfärssås var det första jag lagade åt dig, minns du det?) och sen kväll och tända ljus och prat prat prat och du var min bästa vän blev min pojkvän. men, jag tar dig inte för givet, har aldrig gjort, undrar bara om jag tänker/skriver för mycket, då saker oftast inte kommer ut, muntligt. tyst som en mus. så, du ska och måste vara en person i verkligheten, någon som ser på mig med klara vakna ögon, istället för papper/skärm som enbart speglar ord och allt det kaos som redan finns i mig. du är det som lugnar mitt i stormen. har inte orkar berätta om anledningen till det svarta molnet i bröstkorgen, men, det kommer. jag behöver inte skrika mer. we put it back together, piece by piece, make it good. du backar mig och vice versa, rygg mot rygg klarar vi vad som helst hur länge som helst. speedbumps kommer med jämna mellanrum, men vi lär oss att ta oss förbi, ett litet steg blir ett stort steg om vi vågar.
& sverige om en vecka lite mer. bjuda syster på lisa ekdahl, det blir fint, många tårar säkert. precis som sist. men jag ser fram emot och du ska få den största kram lilla jag kan ge. jag vill röka under köksfläkt halva natten, äta mat som vi alltid alltid alltid lyckas med, bara må bra, kunna säga att hey sis, jag vet att du kan. ett leende gör inte ont. distansen tär, men det är för det bästa. ni skulle inte må bättre av att ha mig där, jag skulle inte må bättre av att vara där. ni är för alltid en del av mig, men västerås och jag ska aldrig höra ihop på samma sätt igen.
alla salabilder leder till fler bilder, fler minnen, fler ansikten som inte finns i mitt liv längre. tänker såklart på allt, har lådor med foton sen min barndom i en ladugård på landet, mammas kamera är med, sparar, ska laga, nån gång. kameran som fanns där hela mitt liv, som hon köpte inte långt innan jag föddes, som fångade stunder att minnas. så jag sparar, jag ska laga, nån gång. fotoalbum med minnen och laga för att fånga nya. undrar ibland varför det gick som det gick, varför man tappade människor, samtidigt vet jag ju, jag vet så väl att människorna som försvann till största del är människor som drog ner, istället för att peppa upp. som jag valde bort eller var tvungna att gå. och jag är glad för det, nu, tjugo år gammal vet jag vilka som finns det när det krävs, när det är på riktigt. och jag behöver er nu, så jag längtar efter er, ser på bilder, skrattar inombords, ni framkallar det hos mig. skrattet. ser på er jag skulle kunna vara så arg på, men vet ni, jag orkar inte. ni är inte värda den energin. för det tär, det tär så otroligt att vara arg. bitter. och jag vill inte det, bara positiv energi, må bra med de som är bra, så jag väljer bort er. inga frågor, önskar er inget ont, ni är ingenting. existerar inte i min värld. så vi går vidare, okej? hur ont ni än gjorde, jag går vidare.
förstår när jag ser bildbevis, att jag gjort en del i mitt lilla liv, mer än vad jag trodde. mycket dumheter, men det visste vi ju redan, många fina dagar kvällar nätter, alla delar av den här snurriga världen vi lever i är kanske inte så dumma ändå. inte alla dagar. man måste bara lära sig se lite sammanhang, hitta det fina i allt det kaosiga. lille kaoset frida fick lära sig växa upp på egen hand, jag vacklar nu med, stapplar fram som bambi på isen. men jag försöker, och jag ser människor som inte orkar, som inte vet om dom vill längre, precis som jag inte visste om jag orkade. ville. när man kämpat så länge utan att se ljuset, vad fan gör man då? och jag vet att jag borde vara där, vaknar av att jag gråter för det känns som du behöver mig, just då, vi ska ses, snart. du och jag och lisa ekdahl. vad mer kan jag göra, hur ska jag stötta dig utan att rasa själv precis som jag gjort så många gånger förut?
& du du du, min egen bandit king, hur lärde du dig lugna kaoskriget i mig?
du, och ni andra som bor i hjärtat,
ni
är
guldet
EVERY STAR WAS SHINING BRIGHTLY, LIKE MILLION YEARS BEFORE
WE WERE FEELING VERY SMALL, UNDERNEATH THE UNIVERSE
& jag längtar tillbaka till vår salaskog. över ett år sen vi var där sist, vi borde ta en paus, åka dit, andas lite. bara rå om varandra, du och jag och lugnet. nästa år bygger vi om. bygger ut. du och jag och lille mamma c och resten av familjen. men nu vill jag bara; salaskog i lugn och ro, sen kanske en liten solsemester i vinter, vasägerubaby?
& så vare det här med att dränka sina sorger i alkohol, vilket jag gjorde, tack tack tack chefen och ni andra som ordnade personalfest så fint och mat och strawberry daiquris och tal och du ni alla är så himla bra, jag trivs verkligen med er, jag gör det. ni fick mig att skratta glömma tänka lite på annat i några timmar, sen, grönland och dattera til hagen men blev nekade i dörren, mycket om och men, hamnade på qadiz! och det är som vårat andra hem och hej där var hela mitt gäng och min bäste g som är så bra att luta sig mot när man vacklar, i trust you girl. en hel kväll och efterfest trots att jag tänkt gå hem tidigt men jag ramlar ner i sängen halv sju, ensam, du är hos vännen i bilen nästan redan framme på jobb. snart kommer du och jag vill bjuda dig på pizza från gilgamesj och krypa upp vara liten i din famn, bara vara där ifred ingen annan får röra, behöver ha dig för mig själv en stund. fina ord sas under den sena natten och jag inser att det finns människor här som räknar sig till mina nära vänner, trots allt, jag har människor att lita på här, trots allt. och det finns de som säger att du och jag, vår kärlek, att vi strålar. hör du det baby, vi är solskenet.
DÖDSTRÖTTHETEN PT.2
vaken efter 13 timmars sömn, ögon som fortfarande har svårt att hålla sig öppna. kan inte ta mig ut, kan inte ta bort det som sliter, för den här gången kommer det utifrån. vet inte om jag ska låta det påverka mig så mycket, bara det att hur kan jag låta bli, när allt jag vill är att vara by your side hålla dig i handen genom allt, se till att det ordnar sig. som jag alltid brukar/de. det är din kamp nu, har egentligen varit hela tiden, fast du räknar med mig och fast jag räknade med mig själv men min energi räcker inte den här gången, förlåt, verkligen, tusen gånger förlåt. vi ses alldeles snart, men allt jag kan ge är min kärlek. du måste ta dig upp själv den här gången, hermana..
& sen ska man vara glad för personalfest om några timmar med a l l a från hela gastro. möte och finmiddag och fest och jag har köpt en klänning bara för ikväll, det blir säkert bra men jag har varit vaken två timmar nu och all kraft rinner ur mig, vill bara somna om, sova tills jag vaknar upp i en annan verklighet.
det handlar inte om dig, alls, egentligen, det är otillräckligheten, alltid den, alltid min. det handlar om alla er fina nära som jag inte kan rädda, inser nu att jag aldrig kan vara din, och din eller din saviour, jag som knappt klarar att hålla balansen när jag försöker stå på egna ben. solen skiner men jag fryser ändå, det river i bröstkorgen och jag vill bara slita ut, slita bort. allt det som gör sönder.
utbrott mitt i natten, tungt att andas men någon säger kom och lägg dig, stryker rygg.
jag somnar i trygghetsfamnen. som att komma hem.
pre party hos ohunden med vårt crew, vara springpojke till grannarna längst ner mot betalning i form av öl, sen dans dans dans i lille källaren @ lille qadiz! vi vet inte när eller hur vi blev så fulla fucked up stylee på äcklig öl, men roligt var det och beef på dansgolvet och jag med marley gjorde vår grej och alla man kände var där och puss! på bästekvällen. sen bakfyllan från helvetet, sjukanmälan från jobb, dödshuvudvärken och skakiga kroppen. slowmode hemma sen bort till ohunden för dagen-efter-update och hur var det egentligen med den där branden vi såg och vem var snubben som sneade på mig? film, mys, musik, målarstuga, insikten av att två av de jag delade stunden med snart inte bor vägg i vägg vs. två minuter bort. men brothers in crime, alltid. nu; segsöndag med min man och jag vet inte riktigt vart dagen leder oss. än. senare & det blev gamlebyen med rob, oskar p och mannen min. solsken men vi andas höst, kylan sticker i huden, målningen blev fin ändå. sen pannkakskalas och säga hej till lille p. nu hemma i soffan, som det blir, alltid, rundar av dagen med green chai tea och ostsmörgåsar i sällskap av den bäste.
min man lagar som han bör middag åt mig i skrivande stund, medan han lider av "svininfluensan" och stannar hemma veckan ut. betald. haha. nåväl, robert sitter i vår soffa skissar snackar skit skrattar kaxar, ungefär som han brukar, precis som vi vill ha honom. är dödströttheten personifierad idag, skar mig i handen av misstag tre gånger, mina lår och höfter ser misshandlade ut efter x antal krockar med hörn armbågar vassa kanter. är ensam men på många sätt inte, allt sitter i huvudet som mamma skulle säga,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)