vännen ringer och väcker mig i sena natten (eller var det tidig morgon?) jag tänder cigg efter cigg, intygar att det är okej (det är alltid okej) och vi pratar berusningsmedel flum flum den där världen allt och ingenting och flera timmar senare ber han om ursäkt (igen) för att han väckte mig men vet du, jag var glad för vi hörs så sällan nuförtiden eller jag menar vi pratar ofta men sällan på riktigt? två år snart har vi känt varandra och för ganska många månader sen trodde jag aldrig att vi skulle ha kontakt fortfarande.. our love was never the right love och jag gjorde dig illa tusen och åter tusen gånger igen (förlåt.. du vet) och du grät och jag skrek och du smekte mig tillbaka och jag slet mig loss svepte spriten spydde upp dig och ångesten, men jag menar vi hade det för bra också det handlade aldrig om dig (klyscha - check!) det hade varit så onödigt att sluta som ovänner och vill man (som vi ville) finns nya sätt, vi hittade bättre sätt vi kan förhålla oss till varandra igen och du blev en av dom jag verkligen kan räkna med jag menar du anar liksom inte hur glad jag faktiskt är att du finns kvar. en misslyckad kärlekshistoria men du vet och jag vet att vi ställer upp för varandra och jag vill alltid ställa upp för dig, en av dom finaste snällaste ever och det gör mig ledsen att det snurrar i din skalle precis som i min. lovin' aint easy men vi hittade det vi försökte se hos varandra i människor som passade bättre du och jag var som två pusselbitar som inte riktigt gick ihop, men we found the missing piece så slutet gott allting gott eller? vi älskar dom för mycket för att det ska vara okej att släppa taget bara ge upp, du vet hur vi jobbar mister..

det är så när man är glad och ledsen på samma gång. det är så och det är svårt men ingen vet varför ingen har svar jag vill bara stå på en scen ge er något vackert plocka ett löv skolka från livet dansa tills benen viker sig älska hata göra allt och ingenting leva storstadsliv och bo i en stuga i skogen. jag är schizo jag är manisk jag är nästan glad jag är apatisk jag är underbar och jag vet inte vad jag är och spegelbilden är inte min eller? inser, tänker kärlek kärlek kärlek det finaste jag har att ge (och ger) till mina närmaste men kanske borde spara lite åt mig själv kanske borde älska mig själv (också) eller så snor jag ett barn från storken och lovar livet högt att ingen ska älska och leva för det barnet mer än jag. men vad gör det om hundra år jag längtar bort till allt annat och jag vill ha oslo rock the bells tour julaftonsdofterna vännerna glädjen skrattet och jag kanske borde ta en paus i tanken släppa dig (oss) en stund för att orka med mig, kanske kanske kanske ger universum mig ett svar en riktning. den dag vi har alla svar är livet slut, men jag är inte färdig än. osammanhängande ordbajseri, kanske (eller jag menar jag vet: så är mitt liv), eller inte alls.. bah.

we used to take time to cover up the pain, men, orkar inte låtsas längre har ingen energi kvar för sånt kan lika gärna skrika ut det: JAG ÄR PÅ BOTTEN OKEJ. har haft fin helg fina människor fina sysselsättningar, jag har skrattat och druckit öl och tittat på eldkonst och gjort det ena med det andra & det tretusende men det gör ingen skillnad okej jag är inte gladare starkare eller lugnare i hjärtat nu än jag var i torsdags. vill iväg till jag vet inte vart och må som jag vet inte när och lösa allt mellan mig och mannen men jag vet inte hur. allt är tomt tomt tomt jag lägger mig i soffan och stirrar i väggen, ciggen är slut och jag vill bort men inte hem

kedjeröker marlboro hundreds, funderar på om det stämmer att psykisk ohälsa (som de kallar det) faktiskt kan gå i arv, ringer mannen i norge och pengarna på mobilen tar såklart slut mitt i en mening, önskar att jag kunde öppna upp mig själv, kliva ut ur den kropp som är min, låta själen spela fritt och hamna där den vill. saknar tiden jag inte minns då jag var mer än mina demoner och undrar vem vore jag utan den alltid lika rivande ångestfågeln i bröstkorgen? vem skulle jag kunna vara om jag slapp paniken i hjärta och hjärna? vill inte förändras till något bättre vill bara bli någon annan, släppa allt, spela ut nya kort, måla upp mitt liv på en ren duk, skriva ord och meningar som aldrig formulerats förut. jag förlåter livet allt om jag bara fick en chans att andas fritt, se klart, sova lugnt som barnet i mammans famn. lever för jag vet inte vad slutar alltid i dimman ändå och jag älskar den för jag är hellre väck när jag snubblar på tankarna, än klar i huvudet med en hjärna som inte längre klarar av att stänga av det som gör ont. nitton år och jag är redan på gränsen att ge upp, ge efter, falla fritt, man kan undra vad det är som hindrar mig?

det är tisdag natt men mitt humör är som söndag, röran i hjärnan och hjärtat försvinner inte trots att jag sorterat ut allt från huvudet och placerat det i väl valda högar, väl valda platser långt bort, någonstans där de passar bättre fungerar mer inte tär eller gör sönder som nu. de ensamma nätterna äter upp mig mest av allt och jag grinar till youtube-videos som denna fast bara inombords för tårarna syns inte längre, känns inte heller. går runt hundra varv i systers lägenheten utan något som helst mål eller anledning och tänker att det är när mannen i mitt liv inte är hemma som jag släpper allt bara omfamnar melankolin, är precis så svag som jag känner mig, gör sönder eller går sönder ändå för du är allt älskling och utan dig finns ingenting. prata om mig hur ni vill tro mig jag vet att ni gör det men det rör mig inte i ryggen för vet ni, egentligen vet ni inget alls och jag har inget att säga, har aldrig sagt någonting till er utav värde. 2000-talet hann ikapp oss och alla fläker alla ut sig på internet så jag säger till mig själv: join the hype, bill gates skulle gilla det. nu kör vi. vill bara ha dig här som håller i, håller om, håller fast för jag tappar mig själv, som en katt som glömt hur man landar på fötterna, stapplar mig fram en dag i taget och så får det vara. för nu. det onda som river i bröstkorgen är väl över imorgon, visst?