.

det handlar inte om dig, alls, egentligen, det är otillräckligheten, alltid den, alltid min. det handlar om alla er fina nära som jag inte kan rädda, inser nu att jag aldrig kan vara din, och din eller din saviour, jag som knappt klarar att hålla balansen när jag försöker stå på egna ben. solen skiner men jag fryser ändå, det river i bröstkorgen och jag vill bara slita ut, slita bort. allt det som gör sönder.

utbrott mitt i natten, tungt att andas men någon säger kom och lägg dig, stryker rygg.
jag somnar i trygghetsfamnen. som att komma hem.