SLÄPP INTE HOPPET SA MAMMA, SLÄPP INTE IN DOM SA THÅSTRÖM

minns gamla tider, gamla stunder som dyker upp i mitt huvud, likt en val som visar sig ovanför vattenytan bara för att försvinna ner i djupet igen. minns stunder att återvända till, stunder som borde glömts bort för länge sedan, stunder som känns som ett helt annat liv, någon annans. vet inte om jag tycker om det här, nostalgin, om den någonsin leder till gott? man brukar säga det var bättre förr, men, there is no time like the present, för hur bra var det egentligen. då. när dom bra dagarna fick kämpa kämpa kämpa bort de dåliga, bara för att snubbla på mållinjen, för många nätter har kudden kramats allt för hårt, fångat allt för många tårar. åtta år gammal. ont som knivhugg i bröstkorgen, läkare som ingenting ser, ångest som inte fastnar på röntgenbilder. minns klossarna de gav mig att leka med, gången de bad mig rita en bild på min familj, chocken när de insåg att alla inte fick sin plats på mitt papper, i mitt hjärta. så många timmar i ett rum jag inte vet hur det såg ut, minns bara svarta springskor som aldrig nådde ner till golvet, så många timmar med stängd mun och korsade armar. vet att jag aldrig riktigt ville det, prata, speciellt om det som var svårt, de skrivna orden i dagboken med lås på kom naturligt, var alltid mina egna. mamma och jag skickade hemligstämplade brev under dörrkarmen, trots att vi skrev dom vid skrivbord vägg i vägg, liten jag tassar ut - kryper upp i trygghetsfamnen, det enda som bröt tystnaden var ljudet av hennes andetag, lugna hjärtslag att somna till. skriver fortfarande hemligstämplade brev, men du finns inte längre på andra sidan väggen, och det finns ingen dörrkarm som når till nangijala. nostalgi, du var också bra på det, minns dig ur ett barns ögon, människor som kände dig säger att jag blivit vacker, lik min mor på många sätt. den vetskapen får vara trygghetsfamnen jag lutar mig mot, tills vi ses igen. deep talk med R igår, allt som skett har lett oss hit, men den fiffi han hälsade på första gången vi träffades är inte den frida han bor med tre år senare. du: "den där fiffi, tror du hon kommer tillbaka eller?" jag: "aldrig" du: "bra, jag vill ha kvar dig syrran" och lugnet i hjärtat får en klapp på axeln, hon var inte jag hon var inte jag hon var inte jag. gången de bad mig rita en bild på min familj, chocken när de insåg att alla inte fick sin plats på mitt papper, i mitt hjärta. tolv år senare ritar jag bilder på en familj olik alla andra, den riktiga, viktiga. dåtid, nutid, framtid, minns dig ur ett barns ögon, samma par ögon ska se allt du aldrig hann se lilla mamma.