PLUSMINUSNOLL

det är nog dags att skala bort allt nu, se saker, mig, livet för vad det är. hitta fram till det och dom som är på riktigt, för om det är någonting jag är säker på så är det att jag inte har en jävla aning alls. och man tycker väl, man gör ju det, man tycker så mycket om hur man borde vara, ha koll på allt tusen saker samtidigt, men medan jag fokuserade på allt jag borde vara göra för andra glömde jag nog bort vem jag är och vad som borde göras för mig. under tiden jag tog hand om alla andra glömde jag bort att ingen undrade hur jag mår. samtidigt som jag var en mini-vuxen när jag var barn, är jag nu en vuxen som glömde säga "kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur". det är bara det att vuxenlivet inte är en lek längre, och det finns ingen annan som tar över när jag inte orkar. nu när jag vet att jag kan, borde jag nog ta reda på vad & vart jag vill. om jag kommer på nåt kanske jag lämnar en liten post-it-lapp om det på dödsbädden sen. på tal om annat såg jag din färdigpackade väska i fönstret när jag vaknade, det är konstigt att du ska åka, konstigt att du har nyckel till ett annat hem, konstigt hur du hör hemma hos oss men ändå inte. men sakna ska jag inte för vi ses sen, jag kommer till nice.