MIN SKATT LIGGER I BENMÄRG

till dig; tack tack tack och åter tack för kaffet, för solen i ansiktet, för den första flugan jag sett i år, för pratet, skrattet, promenaden, för att du tog steget och drog ut mig till våren en dag då jag lika gärna kunde ha stängt dörren till rummet, satt mobilen på ljudlös, spenderat en dag till med klumpen i magen, ensam. vi är liksom inte dom enda som känner som vi gör, vi är nog ganska starka trots allt, hur stort och tungt det än kan kännas, men hjälper det, verkligen, gör det någonting bättre? jag vet inte, men när jag vaknade var jag inte glad, nu är jag det, tack vare dig, och jag tror.. att trots vad andra säger kan vi nog förstå varandra, du och jag, vi är nog inte så olika som det ser ut. men. hursomhelst. poängen, frida. du är bra och jag tycker om dig, så, vi fortsätter på den här banan imorgon och alla andra dagar också, okej?, okej. (ps. vi pratade om dig idag. det är fortfarande så sjukt att du fanns. att du inte finns, längre, alls. somliga dagar tror jag att du gör det, glömmer bort hur det faktiskt ligger till, tänker att jag borde höra av mig, sen minns jag igen. & det som hjälper är din musik, din röst genom mina högtalare, dom stunderna som gör att du aldrig slutar vara här. med oss. hos oss. men en kram och en dag med dig hade vart så fint, det hade suttit så jävla fint nu, A.)