verklighet med mina bästa jag knappt hinner se, ärenden runt stan, tappa bort sig och hamna på en kulle med blicken över hela oslo, bara för att gå ner och hitta hem igen. tappa modet, och plocka upp det, söndagsträff med barndomsvännen jag inte sett på sju år, alldeles för mycket hej och hejdå, alldeles för lite kramar, några planer och en stillastående jag. stilla, icke rörandes, utan uppdrag, rastlös, oinspirerad jag. men kaffet var gott, tack för stunden lisen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar