så mycket, så mycket jag skulle kunna skriva; men inte skriver, & orden sitter fast i fingertopparna, precis som tankarna snurrar ihop sig och precis när dom kommit loss.. fastnar dom, igen och igen och igen, ungefär som jag faller och tar mig upp och faller igen och igen och igen. hur hårt måste man slå sig för att inse att det gör ont? hur många gånger måste man bränna sig för att sky elden? vad håller en ovanför ytan, jag vet inte, men, jag vet att det är mer värt att kippa efter luft än att sluta andas helt, så, det är vad jag gör. ett andetag i taget, ett steg i taget, en dag i taget.. grejen är den att egentligen är jag inte ens ledsen, är jag inte ens orolig, men stundvis är jag livrädd, ungefär lika ofta som jag tänker att vi kör vår grej, ser var vi hamnar, säger kom igen nu livet, det här kan bli så sjukt fina månader.. låt vinden blåsa oss åt rätt håll, okej.
(I know bad things happen to good people like them and us
distance and time are no protection from bad luck)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar