.

kedjeröker marlboro hundreds, funderar på om det stämmer att psykisk ohälsa (som de kallar det) faktiskt kan gå i arv, ringer mannen i norge och pengarna på mobilen tar såklart slut mitt i en mening, önskar att jag kunde öppna upp mig själv, kliva ut ur den kropp som är min, låta själen spela fritt och hamna där den vill. saknar tiden jag inte minns då jag var mer än mina demoner och undrar vem vore jag utan den alltid lika rivande ångestfågeln i bröstkorgen? vem skulle jag kunna vara om jag slapp paniken i hjärta och hjärna? vill inte förändras till något bättre vill bara bli någon annan, släppa allt, spela ut nya kort, måla upp mitt liv på en ren duk, skriva ord och meningar som aldrig formulerats förut. jag förlåter livet allt om jag bara fick en chans att andas fritt, se klart, sova lugnt som barnet i mammans famn. lever för jag vet inte vad slutar alltid i dimman ändå och jag älskar den för jag är hellre väck när jag snubblar på tankarna, än klar i huvudet med en hjärna som inte längre klarar av att stänga av det som gör ont. nitton år och jag är redan på gränsen att ge upp, ge efter, falla fritt, man kan undra vad det är som hindrar mig?