.

det är så när man är glad och ledsen på samma gång. det är så och det är svårt men ingen vet varför ingen har svar jag vill bara stå på en scen ge er något vackert plocka ett löv skolka från livet dansa tills benen viker sig älska hata göra allt och ingenting leva storstadsliv och bo i en stuga i skogen. jag är schizo jag är manisk jag är nästan glad jag är apatisk jag är underbar och jag vet inte vad jag är och spegelbilden är inte min eller? inser, tänker kärlek kärlek kärlek det finaste jag har att ge (och ger) till mina närmaste men kanske borde spara lite åt mig själv kanske borde älska mig själv (också) eller så snor jag ett barn från storken och lovar livet högt att ingen ska älska och leva för det barnet mer än jag. men vad gör det om hundra år jag längtar bort till allt annat och jag vill ha oslo rock the bells tour julaftonsdofterna vännerna glädjen skrattet och jag kanske borde ta en paus i tanken släppa dig (oss) en stund för att orka med mig, kanske kanske kanske ger universum mig ett svar en riktning. den dag vi har alla svar är livet slut, men jag är inte färdig än. osammanhängande ordbajseri, kanske (eller jag menar jag vet: så är mitt liv), eller inte alls.. bah.