verklighet; hur man förklarar de dagliga infallen att börja gråta av verkligen ingen anledning som helst, gångerna han får mig att kvida (ja, kvida, sådär som när man kippar efter luft men låter ändå) av skratt, orden som skrivs men inte ens lite av det jag behöver få ur mig - egentligen, egentligen är det tredje månaden med en sjuk kropp, måndagsjobb och jag hoppas på glad och pigg och frisk vid det lagent troligtvis allt annat än det mitt jag skriker inombords så fort jag rör mig, sliten ända in i själen på ett sätt som jag vet inte vad, vill må bra men på ett sätt som jag vet inte hur. vintern sätter spår jag undrar för minst tusende året i rad varför vi inte är smarta som björnar i ide, varför vi går utomhus när hela kroppen säger emot. & ja, kroppen som sagt, insikter om hur jag behandlat den de senaste nio åren slår mig i ansiktet, snart tjugoett år men som en fjortonåring naken. inser, på riktigt, hur jag vägt vridit vänt kontrollerat precis hela min lilla kropp och allt med den, minns perioder då allt jag velat var att sluta vara tjej, bara ett neutrum, för, när man inte är fin som dom kan man lika gärna låta bli? snart tjugoett år och hela mitt hem har engagerat sig i mitt friskhetsförsök och ni anar inte vad det betyder, vill skriva om mitt första år i lusekoftornas rike men orden placerar sig fel när jag försöker, den här staden är mer hemma än någonting annat men mitt hem har jag inte funnit än, det enda jag vet säkert är; jag är inte säker på om jag orkar en oslovinter till. det viktigaste det som faktiskt får mig att tro att jag inte är helt galen, trots allt, är du. det vackrigaste jag vet är hur vi somnar och vaknar, baby en dag ska jag skriva en bok om din ryggtavla, beskriva rysningarna längs ryggraden när du rör mig, tala om för han och hon och dom hur de gula fläckarna i dina ögon skiner som solen när du ser på mig, jag ska skriva så vackert att världen ser hur stor vår kärlek är, men, de får vänta. vår tid ska komma, först. vi fokuserar på må bra och mat och inte mycket action alls, men april och miniferie och som vi väntat och som jag längtar. våren kommer man måste bara hålla ut lite till, måste bara kämpa emot infallen lite till, måste bara hålla huvudet högt lite till. yttepyttelitetill. men, bara det att, om jag fick välja;

mycket youtube-tips nu, men, jag och fredrik spelade favoritmusik för varandra i flera timmar igår och; popmusik och rap, samtidigt, jag vet inte om jag ligger efter i min oslovärld, men, jag har väntat på det och jag älskar det. och och och sen, den första atmosphere-låten som nådde mina öron, den stora anledningen till att jag utan tvekan skulle fria till slug om jag mötte honom en vacker dag. den sista videon är bara så perfekt, spårvagnar och balkanmusik på svenska, hur kan man inte älska det? friskhetstecken är inspirationen som flödar i kroppen, vet inte riktigt var allt ska få plats

hej, och, en bild från i julas, jag lever - med bihåleinflammation, brännskadat ben, feber och pepp så lever jag. imorgon fredag får jag min första lön sen 1 december, på måndag kommer elin och pontus, på tisdag ska jag spela teater för första gången på flera år, på onsdag om jag är frisk börjar jag jobba igen. det har stormat, som vanligt, men men men man kan säga att vi går vidare, jag går vidare, man måste nog slås ner i skorna för att kunna resa sig upp igen? erkänner saker för mig själv, saker jag vetat om så länge men som plötsligt blir en chock, nio år, nio år sen karusellen tog fart, nio år sen jag förlorade det allra viktigaste och tappade resten. nio år, nästan halva mitt liv, men mitt i samtal med bäste R minns jag att allt som skett har lett mig hit, & någonstans, så har jag lärt mig precis i detalj hur jag inte vill ha det. hur jag vill ha det, hur det blir, visar sig en dag eller en annan, visst

okej livet. jag gillar dig för att det väntade en hvetebolle på min säng när jag kom hem, för att jag inom tre veckors tid har fått veta om min f.d. arbetsgivare gör om gör rätt eller om vi faktiskt går upp i rätten, för att årets första finaste långpromenad med rasmus och strålande sol grodde små små små frön av vårkänslor i hjärtat, för att jag planerar världens världsligaste värdaste överraskning, för att mina vänner och jag är såna som har jamsessions med en stämning så varm att man nästan bränner sig om man sträcker ut fingrarna i luften, för att fjärilarna i magen som vilat ett tag börjar vakna till liv igen

ursäktan röran, jag bygger om. vet inte vad jag ska skriva, nu, oslovintern lägger lock på det mesta och de flesta, bäddar in oss i snötäcke, vintervindar vaggar oss till sömns efter timmar av frihetsberövande/"arbete". alldeles för många sambos på en pytteliten bostadsyta, men ja samtidigt som kaoset är uppenbart hittar vi en skum ordning i det hela, & jag inser vilka som backat mig hela tiden, öppnar ögonen ännu en gång, ser hur bra vänner jag faktiskt har. nu när jag släpper in dom. planerar bostad ekonomi resor och jag har faktiskt kommit till den punkten nu att det går, det gör det, det går att planera saker när man klarar av sin vardag. r fyller 23 men jag är hemma ikväll, snörvlar hostar febersvettas om vartannat, istället för att fira min bror. men, han vet, och jag vet. kommer saknar honom när han åker. att mata rätt varg, som vi vet är det inte enkelt, men, påminner mig själv, i bakhuvudet; "jag är trygg och lugn i allt jag gör"

blir knäpp, faktiskt, lite, har inte lust att ha kvar den här bloggen men skriver ändå för inte fan har jag en vettigare sysselsättning. än. promenad med h idag, prat om allt och ingenting, eller egentligen om de två stora prioriteringarna. bara det att jag är så trött så trött så trött på att man aldrig får vara riktigt glad, omgiven bland människor jag tycker om sen gnäll för att jag aldrig får min ensamtid, skulle kunna ta med dig till en öde ö och leva forever and ever, samtidigt som jag tvivlar, undrar om du skulle må bättre utan mig. alla svar är mina om jag bara vågar erkänna det, vet så väl åt vilket håll vi vill, men livet vill inte riktigt samma. jazztobak, storkok och isolering i kollektiv, blir tjock och umgås med samma gäng hela tiden. min andra oslovinter utvecklar sig ungefär som den första, det är skrämmande att stå på noll. igen. att allt är sig likt. igen. kärlek eller rädsla kärlek eller rädsla kärlek eller rädsla, dom enda känslorna som finns, som styr en, på riktigt. allt är löjligt enkelt, egentligen, allt utom jag haha

antingen ta bort eller göra om hela bloggen, åååååååh i-landsproblem,

äre ens nån som läser min jävla tankegröt?

bajs, jag går och lägger mig

"psykisk sjukdom är en frisk reaktion på ett sjukt samhälle"

julaftonsnatt och precis som om livet måste visa upp sig säga tro inte att du har makt över dig och ditt, bara för att slå ner mig i skorna lämna mig en blöt fläck på marken, tuggumit som stör under sulan. har skrattat så mycket, så mycket, senaste tiden ja oslo och sen jag kom hem hit, mått bra, ärliga leenden på läppar och allt allt allt bra men, såklart, som så ofta dysfunktionella tillsammans. är trött, så trött, så trött på den här väggen hur vi sliter för att hålla varandra om ryggen men hugger varandra i den av rädsla, och, all världens kärlek i min lilla kropp, hur den inte kommer ut, hur vi springer runt i cirklar men missar varandra på mitten, når inte hela vägen fram. dessutom; telefonsamtal på balkong regementsgatan spanar bakom gardiner och jag vet så väl att stormen är konstant, men, vet heller ingenting annat än oss och vårat, framtiden där allt jag ser är dig. somnat och vaknat sju nätter utan, sju nätter utan och hjärtat hjärnan huden saknar så den skriker, sju nätter utan och en gråtande hög på golv i högtalartelefon är beviset på hur jag klarar mig. du är mitt livs viktigaste, två år bredvid och om du bara kunde lita på oss om du bara kunde lita på mig. vi stormar, det är vad vi gör, stormar och älskar och vi ramlade jag menar föll för oss och vi somnar och vaknar som två fast en... "och vi kommer tycka om varandra när vi är så rädda för att den andra ska försvinna att vi själva funderar på att hinna först och vi kommer tycka om varandra när vi försvunnit och ångra oss och komma tillbaka och tycka att man inte vet och låtsas som man inte alls kommit tillbaka eller att det någonsin varit egentligen så gott med jordgubbar och havreflarn och vi kommer att tycka om varandra och vi kommer att vilja spotta den andra rakt i ansiket och gråta ut vid fötterna och vi kommer göra det och vi kommer tycka om varandra hela vägen in i det vi kommer inte ha en chans vi kommer att smälta och rodna och dra ner varandras byxor just när jag skulle skrika SKIT men ångrade mig. vi kommer att förlåta oss. vi kommer att rikta vår sprödhet till en punkt så skör att vi kommer skära oss hela och vi kommer äta lassvis med havreflarn tycka att det är lite typiskt oss lite som vigselring eller likadana tatueringar på hälarna skulle vi aldrig få för oss men havreflarn och älska väldigt långsamt uppe på garderoben ramla ner oss kort sagt ramla ner och slå oss och tycka om oss" (bob) och vi har nog alltid varit så här, det som när en förtär en och hur vi inte alltid klarar av men aldrig skulle kunna vända ryggen. vill skrika du är det vackrigaste på hela jordklotet högt, högt, högt så du förstår sju nätter utan och jag undrar hör du mig?

saknar det, orden, sättet att sitta still timmar i sträck, bokstäver på skärm nästan trasiga fingertoppar, orden, hur de tvingar/de sig ut, men; det behövs inte, nu, det behövs inte nu att kräkas ur sig livet för illamåendet har liksom lagt sig, stormen har liksom lugnats och, det behövs inte. jag behöver inte. skriver kärleksbrev till hela världen i tanken och och och som, nu, väljer att visa vad hjärtat känner väljer att säga vad hjärtat känner väljer att älska det hjärtat kännner väljer att leva livet istället för att skriva om det och jag är mitt uppe i allt och alla saker som händer runtomkring mig, i stunden som aldrig förr. & det, precis allt det i mitt lilla liv, hanterbart nu som om jag bar det i min innerficka, närmast hjärtat och varmt varmt varmt mjukt tryggt är det. trivs i min egen hud, i mitt eget huvud, och det är fint. trivs. fint ord, det finaste just nu. jag trivs.

WITH LOVE FROM REGEMENTSGATAN

.. bättre bättre bättre
ni vet, bättre bättre bättre

pendlar lite, glad pigg trött less, vi diskuterar världen, blir matt, men motiverad att nå ett annat sätt att leva, pendlar lite och det är -10, drar mig från att gå onödigt långt från elementet, läser mail från släkt i sydafrika, han hälsar "stay warm" och det är allt jag vill. stay warm. åker imorgon, väskan ligger halvpackad bredvid mig och, som alltid, klumpen i magen, seperationsångesten, vet att jag klarar mig men, som alltid, det där med att somna utan nära andetag, varm kropp bredvid. men som jag längtat, snö på mark och fin jul med finaste fina, små knytt jag inte hunnit hälsa på än, magar att klappa, lussekatter att baka, glögg att dricka, skratt att skratta, vänner att träffa..